#18

Det är sent, och jag går ut ur mitt rum för att säga god natt till mina föräldrar som sitter ute i köket. Jag känner att något är konstigt; mamma har redan gått och lagt sig för att sova, och min pappa ber mig att slå mig ner vid köksbordet. Han är full. Min pappa dricker inte särskilt mycket, ett par glas vin till maten under helgerna, men inte mer än så. Nu ber han mig alltså att slå mig ner vid köksbordet, vilket jag också gör. Han säger att jag måste försöka hålla sams med min mamma under vår kommande utlandsresa. Jag svarar att jag skall göra mitt bästa. Han pratar på, och jag nickar mest. Han påpekar att jag är ganska lik min farmor, och frågar om jag är medveten om det. Jag svarar att jag är det. Han pratar på ännu mer, frågar om jag tycker att han är löjlig. Jag svarar något ironiskt, som vanligt. Jag är nästan alltid ironisk. Han frågar om jag tycker att jag har det bra här hemma, och jag nickar mest till svar. Han säger att han vill veta säkert, och jag försäkrar honom om att ja, jag trivs fint här hemma. Han fortsätter att prata på, och tar sig ett till glas vin. Han säger att han är pacifist. Jag säger att det är bra, och vi kommer in på ämnet rasism. Han säger att det är lätt för mig, som är blott sjutton somrar, att tycka att alla är lika mycket värda, att jag inte har sett tillräckligt mycket ont för att tycka något annat. Jag vet, för en gångs skull, inte riktigt vad jag skall säga, så jag nickar lite förstrött. Han fortsätter, och säger att han har lärt sig om livet den hårda vägen; att det var först när han mött ett antal män som var beredda att byta bort sina döttrar mot några liter diesel som han verkligen såg det onda i världen. Han fortsätter att prata på ytterligare om hur ond världen kan vara och om att livet inte alltid är lätt. Sedan ångrar han sig och säger att det finns bättre saker att berätta för sin dotter som nyligen gått ut ettan på gymnasiet. Jag säger att det inte direkt är något nytt för mig att världen inte är särskilt bra, att jag är mycket väl medveten om det. Nu är det han som nickar, och jag nickar tillbaka. Han frågar mig om jag mår bra, och säger att jag alltid kan prata med honom och mamma om det är något. Jag nickar ännu en gång, och säger att jag vet det. Han säger att han borde gå upp till mamma som redan gått och lagt sig för att sova. Jag säger att jag också skall sova, vi säger god natt, och jag går in på mitt rum.

Det är sent, sent, sent, och jag har äntligen börjat förstå vad anti-folk egentligen innebär, men jag har fortfarande inte förstått vad dysantropi är för något.

#17

Kvällens insikt: Att jag är väldigt dålig på att kramas. Det brukar gå hyfsat bra när någon omfamnar mig, då är det ju mest bara för mig att omfamna tillbaka, men ibland blir den där omfamningen från mitt håll aningen för hård. Allra "jobbigast" är det när någon ger mig en så kallad "halvkram", och jag ger en "helkram" tillbaka. Sådana tillfällen kan dock, trots sin "jobbighet", bli väldigt bra. Skillnaden mellan bra och dåliga kramar är liten. Jag vill vara en sådan person vars natur verkar vara att dela ut precis lagom kordiala kramar.

#16

Jag vaknar tidigt av ett sms från dig. Du skriver att det finns så mycket du vill säga till mig, men att du inte vet hur du skall säga alla de där sakerna. Trots att jag nyss vaknat, känner jag mig inte det minsta nyvaken, snarare klarvaken. Dina sms har en sådan inverkan på mig. Trots min klarvakenhet vet jag inte riktigt vad jag skall svara, så jag svarar något lätt diffust. Du skriver inget mer, och jag känner mig förvirrad. Jag intalar mig själv att du har viktigare saker för dig; du har ju faktiskt ett jobb. Du har, till skillnad från mig, tillräckligt hög moral för att inte leva på dina föräldrar hela långa sommaren. Jag lyssnar på Magnetic Fields, klär på mig min nya rutiga kjol, och glömmer borsta tänderna.

The Saddest Story Ever Told

When My Boy Walks Down The Street
The Luckiest Guy On The Lower East Side

#15

Allt som du och jag stod för i vintras. I vintras, då vi inte behövde gå till skolan på grund av all snö. Sena nätter och misslyckade dygnanden. Det var fint, det. Jag vill ha det så igen, trots att det är sommar nu. Kan jag få det så igen? Snälla?

#14

Åt glass och satt och pratade strunt och viktigheter i ett hopptorn tillsammans med en vän.

(Jag misstänker att jag råkade ta bort två kommentarer när jag skulle publicera dem. Jag blir så ledsen på mig själv.)

#13

Idag fick jag sommarlov. Jag firar det med att ligga på rygg på min nya, lurviga, lila matta, lyssna på fin musik, och hoppas på en fin kväll med fint folk.

"Give yourself up to the allure of Catcher in the Rye."

#12

En vän sände ett sms till mig där hon skrev att hon låg i sin säng och tänkte på döden, och på att hon inte vill dö. Jag avslutar varje dag med att läsa några sidor ur boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Skillnaden. Skillnaden. Skillnaden. Den säger så mycket. För mycket.

#11

Just nu lyssnar jag på Håkan (vilken Håkan det hela handlar om, är faktiskt underförstått).

Åh, Håkan. Första gången jag hörde en låt av dig måste ha varit någon gång under mitt förskolår. Jag kan väl inte direkt påstå att jag föll för dig direkt, nej, det gjorde jag först ett par år senare. Min mor köpte skivan Absolut Music 39 - som kom ut den artonde mars 2002 - till mig, och på den fanns din låt "Visa vid vindens ängar" med. Mitt bland alla låtar av Westlife, Eskobar, Victoria Beckham, Afro-dite och Barbados, fanns din låt med. Jag minns att jag lyssnade på den låten om och om igen. Efter det har det bara fortsatt; jag har troget följt dig och din musik.

Eller, allt är ju definierbart. Jag har faktiskt inte varit dig helt och hållet trogen. Under en period skämdes jag nästan för att lyssna på din musik. Jag (eller var det verkligen jag, och ingen annan?) tyckte att du och din musik var alldeles för kommersiell. Jag påstod mig föredra obskyr tweepop framför din musik, som nästintill blivit till allsång.

Nu, äldre, klokare och mognare som jag är (dream on ...) varvar jag din musik med diverse obskyr tweepop. Jag menar, varför skulle jag inte lyssna på din musik, om jag faktiskt tycker om den? Jag ser fram emot ditt nya album. Väldigt, väldigt mycket.

#10

#9

Någon gång i slutet av augusti, förra året, bestämde jag mig för att aldrig bli nöjd. Eller, att jag bestämde mig för det är nog att uttrycka sig fel, jag snarare insåg att jag aldrig kommer bli det. Nöjd, alltså.

I natt är ett sådan natt då jag känner extra mycket att jag aldrig kommer bli nöjd. För knappt en vecka sedan var det tvärtom; jag trodde, i trötthetens dumhet, att så fort jag fått terminens sista prov skrivna, då skulle jag bli nöjd. Inte bara nöjd, utan kanske till och med lycklig.

Jag förnekar den långvariga lyckans existens.

#8

När blev egentligen allt så som det är nu? När skedde förändringen? Var det något särskilt som utlöste den där förändringen? Var det en naturlig utveckling, som helt enkelt var tvungen att ske? Är förändringen synlig, eller ens verklig, och inte bara något som pågår i mitt huvud? Kommer allt att ordna sig? Kommer jag någonsin kunna se tillbaka på tiden innan förändringen utan att det skär i mitt hjärta? Är förändringen ens viktig? Hur kunde egentligen något till synes så bra, bli till något så dåligt? Eller är det egentligen inte dåligt, utan bara annorlunda? Annorlunda behöver ju inte betyda dåligt. Kommer allt att ordna sig, till det allra bästa?

Ja, det kommer det. Faktiskt.

#7

Om inte jag - jag som ju liksom är just jag - förstår mig på mig själv, vem kan då göra det?

#6

Varför. (Mer som ett konstaterande, än en fråga.)

#5

"Everything would be so different if I had a Russian accent."

#4

Jag älskar att sitta uppe mitt i natten, som den enda vakna människan i hela huset, och dricka apelsinjuice ur en gammal rutig mugg och lyssna på kärlekssånger.

#3

Jag lyssnar på Oasis av helt fel anledningar - kanske till och med av anledningar som inte ens existerar.

Jag påstår att jag har ont i halsen, och stannar hemma från skolan, bara för att det känns alldeles för jobbigt att se dig.

Jag känner mig löjlig när du mumlar något - på det där sättet som bara du kan - om politik. Det är som om jag är den där personen som är förortsrevolutionär, trots att jag varken bor i förorten eller är särskilt revolutionär av mig.

Jag känner mig så väldigt lam i jämförelse med dig. I jämförelse med dig, och alla andra.

Jag tittar - eller snarare glor, glor är ett mycket mer passande ord - på min mobils display, bara för att konstatera att jag inte har fått sms från någon annan än min mamma.

Jag funderar över vem jag var innan jag träffade dig. Vad - eller snarare vem eller vilka - fyllde mitt huvud med tankar, innan du började göra det? Hur kunde jag känna mig så ledsen att jag nästan gick sönder, innan det att jag träffat dig? Det känns som en omöjlighet.

Jag hamnar i sängen min varenda eftermiddag. Jag bara ligger där, i fosterställning, och jag undrar: vad gjorde jag egentligen innan jag träffade dig, innan jag började ligga i fosterställning i min säng varenda eftermiddag, mestadels på grund av dig?

Jag avundas så många människor, som på ett eller annat sätt är mycket bättre än jag. Hur kan de egentligen vara så som de är, och jag vara så som jag är? Jag menar, vi är ju alla människor, så varför kan inte jag får vara som de?

Jag undrar hur det kommer sig att allt går upp och ner, att vi har bra och dåliga perioder. Jag kan bara konstatera att vi har det, inte säga varför vi har det.

Jag skrattar och gråter åt mig själv, och hela mänskligheten, men mest av allt vill jag ha sommarlov. Jag intalar mig att allt kommer att bli bra - eller bättre, om jag vill vara optimistisk, och det vill jag ju självklart - under sommarlovet. Att vi skall ha det så fint tillsammans. Att jag inte skall sova bort hela sommarlovet. Att jag skall bli bättre, bättre på att vara jag.

Jag byter från Oasis till Jarvis Cocker, och inbillar mig att den här dagen skall gå från dålig till bra.