#18
Det är sent, och jag går ut ur mitt rum för att säga god natt till mina föräldrar som sitter ute i köket. Jag känner att något är konstigt; mamma har redan gått och lagt sig för att sova, och min pappa ber mig att slå mig ner vid köksbordet. Han är full. Min pappa dricker inte särskilt mycket, ett par glas vin till maten under helgerna, men inte mer än så. Nu ber han mig alltså att slå mig ner vid köksbordet, vilket jag också gör. Han säger att jag måste försöka hålla sams med min mamma under vår kommande utlandsresa. Jag svarar att jag skall göra mitt bästa. Han pratar på, och jag nickar mest. Han påpekar att jag är ganska lik min farmor, och frågar om jag är medveten om det. Jag svarar att jag är det. Han pratar på ännu mer, frågar om jag tycker att han är löjlig. Jag svarar något ironiskt, som vanligt. Jag är nästan alltid ironisk. Han frågar om jag tycker att jag har det bra här hemma, och jag nickar mest till svar. Han säger att han vill veta säkert, och jag försäkrar honom om att ja, jag trivs fint här hemma. Han fortsätter att prata på, och tar sig ett till glas vin. Han säger att han är pacifist. Jag säger att det är bra, och vi kommer in på ämnet rasism. Han säger att det är lätt för mig, som är blott sjutton somrar, att tycka att alla är lika mycket värda, att jag inte har sett tillräckligt mycket ont för att tycka något annat. Jag vet, för en gångs skull, inte riktigt vad jag skall säga, så jag nickar lite förstrött. Han fortsätter, och säger att han har lärt sig om livet den hårda vägen; att det var först när han mött ett antal män som var beredda att byta bort sina döttrar mot några liter diesel som han verkligen såg det onda i världen. Han fortsätter att prata på ytterligare om hur ond världen kan vara och om att livet inte alltid är lätt. Sedan ångrar han sig och säger att det finns bättre saker att berätta för sin dotter som nyligen gått ut ettan på gymnasiet. Jag säger att det inte direkt är något nytt för mig att världen inte är särskilt bra, att jag är mycket väl medveten om det. Nu är det han som nickar, och jag nickar tillbaka. Han frågar mig om jag mår bra, och säger att jag alltid kan prata med honom och mamma om det är något. Jag nickar ännu en gång, och säger att jag vet det. Han säger att han borde gå upp till mamma som redan gått och lagt sig för att sova. Jag säger att jag också skall sova, vi säger god natt, och jag går in på mitt rum.
Det är sent, sent, sent, och jag har äntligen börjat förstå vad anti-folk egentligen innebär, men jag har fortfarande inte förstått vad dysantropi är för något.
#17
Kvällens insikt: Att jag är väldigt dålig på att kramas. Det brukar gå hyfsat bra när någon omfamnar mig, då är det ju mest bara för mig att omfamna tillbaka, men ibland blir den där omfamningen från mitt håll aningen för hård. Allra "jobbigast" är det när någon ger mig en så kallad "halvkram", och jag ger en "helkram" tillbaka. Sådana tillfällen kan dock, trots sin "jobbighet", bli väldigt bra. Skillnaden mellan bra och dåliga kramar är liten. Jag vill vara en sådan person vars natur verkar vara att dela ut precis lagom kordiala kramar.
#16
Jag vaknar tidigt av ett sms från dig. Du skriver att det finns så mycket du vill säga till mig, men att du inte vet hur du skall säga alla de där sakerna. Trots att jag nyss vaknat, känner jag mig inte det minsta nyvaken, snarare klarvaken. Dina sms har en sådan inverkan på mig. Trots min klarvakenhet vet jag inte riktigt vad jag skall svara, så jag svarar något lätt diffust. Du skriver inget mer, och jag känner mig förvirrad. Jag intalar mig själv att du har viktigare saker för dig; du har ju faktiskt ett jobb. Du har, till skillnad från mig, tillräckligt hög moral för att inte leva på dina föräldrar hela långa sommaren. Jag lyssnar på Magnetic Fields, klär på mig min nya rutiga kjol, och glömmer borsta tänderna.
The Saddest Story Ever Told
The Saddest Story Ever Told
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)